Zaril

Hon säger med förmanande och uppfostrande röst:
"Ta med dig blomman hem nu, Sara!"
Jag vill skrika så att håret och huden fladdrar bakåt:
"JAG TAR HEM MIN BLOMMA NÄR FAN JAG FÅR LUST OCH INTE NÄR DU TYCKER DET!!"

Men istället säger jag:
"Ja just det, det har jag glömt. Tack för att du påminde mig."

Tack gode Gud för impulsspärrar!

Note to self: När man har med en kantig person att göra är det bäst att formera cirkel.

Igår blev jag inbjuden på kalas av en flicka som är fyra år.

Vi satt på läsvilan och hon kröp in under armen och ville att vi skulle läsa alfons Åberg och "småttingen".
Vi hinner läsa en sida innan hon plötsligt rycker till och tittar på mig storögt.
Jag hinner för mitt inre undra vad som kommer nu..
- "Saja, du kan få komma på mitt kalas!!!".
- "Nämen så snällt, vad spännande med kalas".
- "Det är i juli, kommer du då?".
- "Vad synd... för i Juli är jag på semester och bortrest".

Här klappar jag mig själv nöjt på axeln och tänker "det där hanterade jag bra".
Avvärjde kalasinbjudan galant!

Idag fick jag reda på att kalaset är i Januari vilket gör det lite knivigare att skylla på semester och "bortresning"!

Jag körde på motorvägen, ligger bakom en taxi, och ser en duva flyga relativt lågt.
Jag hinner tänka "oj det där kan inte gå bra" innan jag ser huvudet rulla och åker igenom ett moln av fjädrar.

Det var som i en tecknad film. Tragi-komiskt och surrealistiskt.
Jag fann mig själv småle över situationen för att sedan övergå till att känna mig skamsen över min reaktion.
"Här sitter jag och ler åt döden".

Taxibilen kör vidare som inget hänt och jag blir brydd över att man inte reagerar mer över att något hänt. "Borde han inte stanna? Åtminstone för att se över skadan på bilen eller ta bort den sargade kroppen som fortfarande ligger kvar på körbanan?"

Så många frågor och så få svar.. vilket verkar vara genomsyrande för mig just nu.