Zaril

Idag är det spännande och nästan nervöst.
Det pirrar i magen ungefär som det gör innan man ska åka på en efterlängtad resa.

Men så händer INGENTING.







Tredje steget till att bli rökfri: Tänka på hur mycket pengar man sparar. 

Jag har inte pratat om detta med så många. Under åren har jag insett att det bara innebär förväntan och förväntan kan vara så fruktansvärt irriterande för med förväntan kommer alla dessa frågor.

"Hur går det?"
Ja, hur tror DU att det går?! Varje gång jag sträcker ner handen i fickan för att ta upp en cigg så finns det inga att plocka upp. Det är samma gamla lapp där numret till sluta-röka-linjen står på som hånar mig.

"Hur känns det?"
Ja, hur tror DU att det känns?! Varje gång jag kommer på att NU SKA JAG TA MIG EN CIGG NOMNOMNOM..
Så inser jag att det ska jag ju inte alls och får panikslaget fingra på det föremål som ligger närmast för att inte börja tugga frenetiskt på mitt eget hår för att inte tappa förståndet.

etc. etc.  

Första steget till att bli rökfri: Röka sista ciggen.
Andra steget till att bli rökfri: Fästa plåstret.

Nu är det bara att vänta tills plåstret börjar klia och gör sig påmind..

Eftersom att köpa presenter till mig själv är ett av mina intressen har jag idag köpt en tv.
En fin 32" tv som är.. TRUMVIRVEL.. platt!

Det är möjligt att jag är sist med att införskaffa det eftersom jag av princip har behållit min tjocka tv just för att den faktiskt funkar fortfarande.
Nu har jag bidragit till konsumtionssamhället ytterligare och tänker kasta bort min fullt fungerande tv just för att den är.. ful.
Fåfängt men ack så tillfredsställande!

Borde det här kanske signalera att jag borde slimma ner mig för att inte bli utbytt...?

"Tålamod är en dygd" - sa gubben i luckan medan han stängde den.

...och där satte skrivkrampen in.
Jag tror det har med min prestationsångest att göra. Vill att det jag skriver ska vara välformulerat och genomtänkt och det gör ju det hela så mycket mer komplicerat än att "bara gå in här och skriva av sig lite".

Det är inte mycket mer än jobbet som existerar hos mig just nu.
Det är inte självvalt utan det är väl mest där jag hamnat utav olika olyckliga omständigheter.
EN olycklig omständighet för att vara exakt.
EN person för att vara ännu mer precis.

Andas in genom näsan.
Knycklar ihop det där tunga till en boll och kastar bort det.
Känner hur axlarna sjunker ner.
Borstar bort det dåliga.
Andas ut genom munnen.
Min dyspné avtar och jag känner lugnet.

Universums sätt att säga... vadå?

Hon säger med förmanande och uppfostrande röst:
"Ta med dig blomman hem nu, Sara!"
Jag vill skrika så att håret och huden fladdrar bakåt:
"JAG TAR HEM MIN BLOMMA NÄR FAN JAG FÅR LUST OCH INTE NÄR DU TYCKER DET!!"

Men istället säger jag:
"Ja just det, det har jag glömt. Tack för att du påminde mig."

Tack gode Gud för impulsspärrar!

Note to self: När man har med en kantig person att göra är det bäst att formera cirkel.

Igår blev jag inbjuden på kalas av en flicka som är fyra år.

Vi satt på läsvilan och hon kröp in under armen och ville att vi skulle läsa alfons Åberg och "småttingen".
Vi hinner läsa en sida innan hon plötsligt rycker till och tittar på mig storögt.
Jag hinner för mitt inre undra vad som kommer nu..
- "Saja, du kan få komma på mitt kalas!!!".
- "Nämen så snällt, vad spännande med kalas".
- "Det är i juli, kommer du då?".
- "Vad synd... för i Juli är jag på semester och bortrest".

Här klappar jag mig själv nöjt på axeln och tänker "det där hanterade jag bra".
Avvärjde kalasinbjudan galant!

Idag fick jag reda på att kalaset är i Januari vilket gör det lite knivigare att skylla på semester och "bortresning"!

Jag körde på motorvägen, ligger bakom en taxi, och ser en duva flyga relativt lågt.
Jag hinner tänka "oj det där kan inte gå bra" innan jag ser huvudet rulla och åker igenom ett moln av fjädrar.

Det var som i en tecknad film. Tragi-komiskt och surrealistiskt.
Jag fann mig själv småle över situationen för att sedan övergå till att känna mig skamsen över min reaktion.
"Här sitter jag och ler åt döden".

Taxibilen kör vidare som inget hänt och jag blir brydd över att man inte reagerar mer över att något hänt. "Borde han inte stanna? Åtminstone för att se över skadan på bilen eller ta bort den sargade kroppen som fortfarande ligger kvar på körbanan?"

Så många frågor och så få svar.. vilket verkar vara genomsyrande för mig just nu.

Diskbråck är ingen walk in the park, I tell you!
Jag försöker vara entusiastisk och social men det slutar bara med att jag längtar hem.

Jag hör en bra låt, känner rytmen och börjar smådansa. Blir hejdad av min egen kropp och stannar upp, blundar och svär över situationen. 
Jag känner inte igen mig själv och jag har svårt att acceptera att det här är jag just nu.

3 och ett halvt år.. well spent!!
Ingen ironi eller sarkasm där inte.
Jag är färdig lärare i slutet av januari och jag har varit på anställningsintervju och fått mig ett jobb.
Jag är stolt över mig själv. Jag är även stolt över mig själv för att jag är stolt över mig själv....
...that got weird.. men anywhoo..

De här åren har nog varit de mest värdefulla i mitt liv.
Jag har lärt mig så fantastiskt mycket, inte bara om mitt framtida yrke och min yrkesroll, utan om mig själv.
Känns som en rannsakning och jag blir mer och mer säker på mig själv för varje dag som går
(dock vacklar även jag somliga dagar, men det blir färre och färre såna tillfällen hela tiden).

Jag är på en bra plats skulle jag vilja påstå.. and i like it!!

I helgen far jag till en mycket god vän, "känner henne mycket väl", i Malmö!!!!
woootwooot!!

Mycket osamlat inlägg..

Hejdå!

Hur har vi tänkt nu?
Hur har vi tänkt oss att samhället ska se ut för oss och våra framtida barn?
Vill vi att våra barn ska gå och vara oroliga, rädda och omedvetna genom livet?
För inte över vår okunskap, ignorans eller vanmakt på våra barn, vakna upp!!

Kan inte alla bara ställa sig frågan: "Vad är min del i samhället?" är det att tänka endast på dagen som är eller vara medveten och påläst om vad som faktiskt sker i världen eller i lägenheten under, över eller bredvid dig.

Vad gör andra medmänniskor när du är i ditt trygga hem?
Är de ute och beskjuter bussar? eller bevittnar de just nu en misshandel? Ser ett barn sin mamma eller pappa missbruka just nu?
Man behöver inte ens ta steget så långt.. vad händer i din familj?? Hur ser din relation ut till dina vänner, din käresta eller dina arbetskollegor? Är de väl fungerande? Vårdar du dem? Finns du där för dem?
Hur vore det om alla kunde stanna upp och utvärdera och reflektera?

Allt man hör om är hur jävligt allt är i världen.. Men hur ska man orka bearbeta det som händer utanför sin egen sfär om man inte ens tar sig tiden att se sig själv och sin omgivning..? 

Numer ska all mat och alla råvaror vara närbeläget så vi ska kunna rädda vår miljö.. men är den ens värd att rädda om vi människor inte tar vårt ansvar och faktiskt ser varandra?

Jag känner mig lurad!! Snuvad på någonting underbart och fantastiskt.
Synd.

Jag var i Shanghai
PUNKT.



sen kom jag hem och avnjöt våren
PUNKT.



Sen fyllde jag 25
PUNKT.

jag vet inte hur det är med er men jag ska ut på nationstugg ikväll,, =)

Jävlar i havet vad jag ska tugga!!
tugga som i att äta och tugga som i att surra,,
jag ska surra och surra och tillslut kommer jag dumsurra och undra hur jag ska knyta ihop den förbannade säcken,,
jag kommer titta mig frågande omkring och tillslut hitta nåt ord som passar,,
nåt som tex.
"den är ju inte riktigt klok"
eller kanske
"så var det med det"
Jag har inte riktigt bestämt mig för vilken av de det blir..
jag kanske går bananas och tar nåt helt random istället,,
som passar situationen,,
Återkommer!

så var det med det

Jag har fixat glaringar så numer kan du skrika "glasögonorm" när helst du vill,,
skrik det gärna om du är arg på mig!
Hårt ska du skrika! med undertoner och övertoner i samma ögonblick!!
"GLASÖGONOOOORM"

Prova!
You might just like it!

Grejjen är den att jag har idétorka!
jag ska skriva en berättelse på engelska och den ska inledas med att en flicka hittar något vid ytterdörren,,
men vad 17 ska hon hitta??
Jag har tänkt att det skulle vara en nyckel som leder någonstans spännande,, men den idén har jag slopat! Det blev alldeles för invecklat och tilltrasslat för att jag skulle få till det!
jag tänker numer att hon ska hitta ett brev från sin döda mormor eller morfar,,
den idén är fortfarande aktuell men jag vet inte,,
kunde jag inte bara ha fötts med liiite mer fantasi som sträcker sig utanför boxen!?
Nej nej fyrkantigt och dannt ska det vara,,
Man skulle kunna säga att jag är helt värdelös!!

(Swinky kan jag få rippa din saga om husmusen och giraffen?? ;) och kanske blanda in den ensamma tallen?)